Är det okej att sakna, även fast man är lyckligt? Saknaden har följt mig länge, så länge att den vuxit fast i mig. Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte få bort saknaden från min kropp, mitt bröst eller min själ, den finns liksom med mig dagligen, som om jag inte kan andas utan den. Saknaden har sårat mig så djup att den gjort mig stark, den gör mig stark än idag. En saknad av vad jag hade, det som var mitt liv men som nu har bildats till saknad.

När ens egen pojkvän frågar "vad är det jag inte har som han har?" När han blir ledsen när jag nämner hans namn, när han blir arg när jag pratar om nått som vi en gång gjort, när jag blir arg och råkar skrika hans namn för dem är trots allt lite för lika, när jag träffar hans familj eller släktingar. Det handlar inte om att du inte har nått som han hade, jag letar inte efter en som är som han, jag letar inte efter att få uppleva samma saker. Jag letar efter den person som älskar mig för den jag är, just som du gör. Jag lever i drömmar jag vet, jag är en sån känslig människa så jag vill inte bara glömma nån som en gång var hela min värd, den person som lärde mig vad kärlek var, en person som jag delade allt med och en person som fick mig bli stark av allt jag fick va med om. Man glömmer bara inte, inte jag! Folk som säger, du saknar han fortfarande va? Ja det är ett självklart, han är den saknaden som växt fast i mig, en del av mig. En som är älskad av mig oavsätt vad, men jag kommer aldrig gå tillbaka och det finns nog inte i hans tankar heller. Utan bara en del av oss, det som var vi.

Jag älskar min pojkvän mer än vad som ord kan förklaras, tro inte att jag vill att du ska va detsamma som han var, det är det som är grejen jag vill inte att någon ska vara som honom. Jag älskar dig och det är ett nytt kapitel nu, ett nytt vi, något helt annat, något som får mig längta efter något nytt för varje dag som går, en annan känsla. En annan historia. Jag vill aldrig såra dig, så förstå mig, det finns bara du hos mig, men saknaden kommer aldrig släppa, den är en del av mig. Jag har lärt mig att acceptera den smärtan, låter sorligt men som att nån måste lära sig leva med en sjukdom eller en skada som ger ett ärr på kroppen. Jag har lärt mig leva med saknaden och att vakna upp varje morgon och känna saknad. Jag lärde mig också att leva lyckligt ändå, jag har dom finaste människorna i mitt liv, det är inte så att jag vaknar upp varje morgon och tänker "Gud vad jag saknar honom" Utan saknaden är en del av mig nu, den finns alltid där. Saknaden är mitt vapen, den gör mig stark. Jag är lycklig, jag har lärt mig, lovar!


Ta inte det här texten på fel sätt, jag mår fint & är lycklig, saknad = del av mig nu, den gör mig stark och skyddar mig. Nu vet ni, jag vill inte tillbaka. ♥