Oftas när jag kollar på serier känner jag igen mig själv i det eller så har man redan vart med om det, oftas får jag klumpar i halsen, känner mig ledsen av saknad eller lycka för att det gett mig så mycket styrka och att det vart nått bra i mitt liv att få upplevt det, att det kan pricka precis i hjärtat och kännas "det där har jag vart med om" eller "precis sådär känner jag", sjukt att man känner igen sig i filmer och liknande, kanske därför jag älskar att gråta till dessa serier och få känna att det är äkta, att känna igen olika smärtor som personer har orsakat. I det jag känner igen mig i ser jag på om och om igen.

Folk vet liksom inte vad man vart med om, jag vet inte vad alla ni där ute har vart med om i era liv. Det är ganska spännande faktiskt att vi alla lever och tycker olika, jag är nog inte ensam om allt som hänt i mitt liv och alla känslor och händelser jag har upplevt, men jag känner alltid "det här känner bara jag, det här har ingen anna upplevt" vet inte varför men det har satt sig på hjärnan att bara JAG kan känna så, klart ni kan ha vart med om samma och haft lika känslor. Men just för studen tror man ju att man är ensam om det. Så tänker iaf jag. Och kanske just därför man lever på sina minnen, sina egna minnen man tror igen annan vart med om, det speciella och fina, jag bara älskar att känna så. Finns inge bättre att kännan än, "det där har bara jag vart med om".